Linnea Sigurdson: Jag ser ett starkt behov av alternativa förebilder

I filmens fokus står snowboardåkaren Nils Åslund, pistansvarig för Klimpanläggningen och eldsjäl i byn Saxnäs, där filmen utspelar sig. Linnea lärde känna Nils och hans blivande fru Helena när hon under vintersäsongen 2012 arbetade på skidorten Björkliden, nära Riksgränsen. Linnea berättar att hon redan från början såg något speciellt i Nils.

- Jag såg hans engagemang, att det hände mycket runt honom och att han stod för allt annat än den där tuffa skid/snowboardåkar-imagen som jag så starkt förknippade med säsongsarbetande. Jag ser ett starkt behov av alternativa förebilder och Nils ser jag definitivt som en sådan. En som bringar hopp och inspirerar.

Linnea förklarar att hon såg kreativitet och engagemang på ett ställe där det inte förväntades. Som boende i Stockholm beskriver hon motsättningen i att leva i storstadens anonymitet och ytliga samvaro och samtidigt vara rädd för ensamheten ”däruppe”. Hon valde att genom filmen undersöka vad som driver Nils och ta reda på vad som gör att han bor där han bor. Egentligen, säger hon, handlar filmen om kreativitet sprungen ur begränsade förutsättningar.

- Jag kände igen mig mycket i Nils då han liksom jag har rest mycket och är en social person. Därför blev jag nyfiken på vad det var som drev honom att bo där han bor och att engagera sig så mycket på en plats där resurserna är begränsade och man inte exponeras eller bekräftas på samma sätt som i en större stad. Jag såg det begränsade sociala livet där uppe som skrämmande. Att vara själv. Men så insåg jag att det fanns en motsättning i min fråga. Att stadslivet innebär en anonymitet som jag värdesätter men som också gör mig ensam.

Just nu arbetar Linnea med att klippa ihop filmen på plats i Saxnäs. Material från totalt 11 dagars intensiv filmning i dalgången ska de närmsta veckorna destilleras till att bli cirka 13 minuters film. Målsättningen är att filmen ska sändas i SVT och under Berghs slututställning den 24 – 27 maj visas den tillsammans med två andra slutprojektfilmer i en temporär biograf.

Varför valde du att göra en dokumentärfilm som slutprojekt?

- Jag visste att jag ville berätta om Nils och hans passion för naturen och snowboardåkningen. Jag var också starkt inspirerad av Åsa Riton, regissör, som har undervisat oss tidigare. Film kom därför naturligt att bli det bästa medlet för berättelsen. Det handlar om seende och historieberättande. Om jag jämför med att göra en grafisk identitet så innebär det här andra verktyg att kommunicera med; ljud och bild i samverkan över tid.

Sällan har ett så här ambitiöst kortfilmsprojekt skådats i Kultsjödalen då filmteamet burit kamerautrustning och stativ till fots på fjället för att fånga bilderna till den. Ingen skoter har använts som annars är vanligt vid den här typen av inspelningar.

Hur löste ni allt praktiskt?

- Vi hjälptes åt. Det var tungt, och två av filmarna hade aldrig varit på en topptur förut så det var stora upplevelser för dem. Men även för mig. Det är sanslöst vackert där uppe. Jag gjorde mitt bästa för att hålla blodsockernivån uppe hos filmarna samtidigt som jag skulle förmedla och förmå dem att fånga de bilder jag föreställt mig. Jag lyckades dock aldrig lära mig att affären var stängd på söndagar då vi oftast anlände till byn. Då fick Nils och Helena dela med sig av sitt skafferi.

Har din egen bild av ensamhet förändrats under projektets gång?

- Det har den definitivt. Dels eftersom att jag gick in i projektet med den utgångspunkten att det skulle vara ensamt där uppe, men visade sig vara motsatsen. Jag ser numera en tydligare skillnad mellan att vara ensam och att vara själv. I det här hjulet av nätverkande och social interaktion där många av oss rör sig idag är det lätt att bli förvirrad och tro att det är synonymt med varandra.

Vad vill du göra i framtiden?

- Jag vill fortsätta att berätta saker jag tror på om det så månde vara genom form, musik eller film. Film är spännande och helt nytt för mig, men all form av kommunikation är intressant och bär på en kreativ process. Därför ser jag människorna och arbetsmiljön som den viktigaste faktorn nu när jag beger mig ut i arbetslivet.

Sammanfattningsvis. Vad har du fått ut av att göra den här filmen?

- Det har varit en stor personlig framgång att lyckas genomföra ett projekt av de här måtten där jag fått agera både projektledare, kreativ ledare och mycket annat. Jag har lyckats engagera människor till att tro på min idé och fått chans att genomföra en dröm. Samtidigt har jag insett hur mycket mod det krävs att göra något man så innerligt vill. Jag är oändligt tacksam för de filmare som hjälpt mig, min handledare Åsa Riton, och de människor i Kultsjödalen som bistått med boende och välvilja.

Linnea Sigurdsons film, Snorklaren från Malgomaj, visas på Berghs slututställning som pågår mellan den 24 och 27 maj.