Hur världens första nätnyhet blev näthat

Vi har skapat en ”culture of humiliation”, en förödmjukelsens kultur. Budskapet landade i mig som en skolgårdssmocka då jag första gången såg Monica Lewinskys anförande, The Price of Shame, på TED. För att bearbeta det hela läste jag sedan hennes artikel Shame and Survival. Gör det du också. Testa sedan att föra Monica Lewinsky på tal, testa det redan idag på lunchen. Min gissning: 9 gånger av 10 kommer du att få ett att få ett fniss tillbaka, ett fniss som ingår i förödmjukelsens kultur. Men fnisset fastnar i näsan efter att ha tagit del av hennes egen berättelse. 

“It may surprise you to learn that I’m actually a person”.

Kanske det första, åtminstone det största, exemplet på näthat och ”cyber bullying” hittar vi i historien om Monica Lewinsky när hennes affär med Bill Clinton blev nyheter år 1998. Hon blev ett slags näthatets ”patient zero”. Än mer deprimerande är att det inte bara var första gången vi såg näthat, utan också första gången vi såg en världsnyhet spridas via internet. Efter att Newsweek avfärdat storyn var det Drudge Report - en konservativ så kallad alternativ nyhetssajt - som stod för avslöjandet.

Att den amerikanska presidenten haft en affär är naturligtvis nyheter, speciellt i den amerikanska mediekultur som i hög grad präglas av en konservativ sexualmoral. Men detta faktum kan inte legitimera det sätt på vilket världen straffat Lewinsky, praktikanten som blev kär i sin chef. Vad historien säger oss idag är bland annat detta: näthatet föddes i samma stund som nyheter på nätet, de växte upp ihop och bildade tillsammans förödmjukelsens kultur.

Kopplingen mellan nyheter och näthat i förödmjukelsens kultur är inte speciellt konstig. Logiken är i själva verket enkel - nyheter är till sin natur i regel inte positiva. Poängen med dem är att ju att påvisa orättvisor och granska makten. Nyheter består nästan alltid av konflikter. Det nya står i konflikt med det gamla, det ovanliga i kontrast mot det vanliga, det “onda” i konflikt med det “goda”, David i konflikt med Goliat. Och så vidare. Dessutom måste medier tjäna pengar, annars skulle de inte kunna bedriva journalistisk verksamhet. Det säger sig därför självt att medier vill ha starka reaktioner. Ju starkare vi reagerar desto större chans att vi delar med oss av det vi läser, ser eller hör. Och så formas en cirkel. Ju starkare reaktioner desto fler klick, ju fler klick desto mer trafik, ju mer trafik desto mer annonspengar. Det är, med andra ord, fullt förståeligt att medier väljer att försöka locka fram det värsta i oss eftersom de lever på konflikter.

Monica Lewinsky har gjort det till sin uppgift att motverka näthat och förödmjukelsens kultur. Senast ut är en kampanj som på ett kreativt sätt illustrerar skillnaden mellan vårt beteende online jämfört med offline.

Jag tycker att Monica Lewinsky gör en viktig poäng här. Näthat är nog inte bara en fråga om volym, utan verkar vara ett socialt beteende av en ny typ. Ett slags mobbeteende som går att kapitalisera på. Jämför med andra områden där internet möjliggjort helt nya typer av fenomen. Vi har inte bara mer musik via internet utan vi konsumerar musik på helt nya sätt. Vårt sätt att handla har inte bara påverkats av ett större utbud av varor och tjänster, vi ser erbjudanden av helt nya typer som bygger på nya affärsmodeller. Våra sätt att handskas med människors värdighet verkar också inta nya former där vad som är socialt accepterat förskjuts och muteras till något nytt.

Lewinsky ger oss skäl att fundera över detta och hur vi kan bete oss mer sympatiskt i vårt dagliga liv på nätet. #ClickWithCompassion

/Tor Löwkrantz Waxin